7 mars 2011 1 07 /03 /mars /2011 08:43

 

Cyprès :

moine mendiant sous son capuchon noir

sans ouverture pour les yeux.

Il gravit les pentes en compagnie

mais reste toujours seul et ne parle à personne,

sans famille ni foyer.

Nul ne l'a vu enfant,

mais il a une âme à sauver

et rassemble au son de la cloche des ombres noires autour de lui.

Il donne des fruits durs comme des crécelles pleines de fumée.

Sa cime est sensible comme la queue d'un animal.

Il croît sur la pierre, arbre sec,

visité des lézards, refuge des très-petits oiseaux.

Sous son manteau, il cache ses tibias et ses gros muscles d'ouvrier.

Vieux, il se met des haillons de jute

et nul ne l'aura vu nu avant la mort

comme certaines peuplades guerrières.

C'est un bois choisi pour les jougs et les timons.

Il brûle à contre cœur, mais longtemps.

 

 

Le peuplier 

se plaît en famille.

Seul, il perd son caractère, sa svelte souplesse,

danseur qui rejoint en scène le ballet,

jamais tout à fait immobile,

toujours quelques feuilles qui jouent avec le vent,

fontaine scintillante,

arbre plein de poissons,

arbre musicien qui suit d'invisibles coups d'archet,

parle tout bas d'eau, accompagne volontiers les rivières, 

signale les puits et les ruisseaux, même sous le pavé des rues,

rafraîchit les façades en éclaboussant les pierres,

visiteur, étranger,

jamais l'arbre de tous les jours.

Il laisse tomber ses feuilles comme une monnaie tachée de sang, tribut à

    l'automne sacrifiant,

il se dresse comme un balai hérissé contre la porcelaine bleue du ciel

et garde jusqu'à dans la désolation sa personnalité,

renfermé, svelte,

un point d'interrogation.

 

 

Le chêne :

viril, lui,

ronchon, martial.

Il se prépare à vieillir solitaire.

Arbre dieu et gibet, aimé des corbeaux.

Ses feuilles attendent jusqu'à la Saint-Jean, découpées dans du cuir vert,

elles ne verdissent jamais assez pour cacher ses membres noueux.

Arbre aux poings fermés,

arbre qui exige une scène,

et préfère les panoramas, les crêtes, les hauts,

les croisements de chemins :

il veut se détacher sur un espace libre, d'accord avec les nuages,

les couchers de soleil,

lutteur-tempête aux aisselles usées,

parfois invalide, comme revenu de la guerre,

son tronc appelle les inscriptions.

Il contient toujours un début de cercueil, de passage noir ou rougeâtre.

Il lutte jusqu'au bout, avec ses dernières feuilles,

et mort tout droit, il fait une très belle ruine,

couvert de cicatrices, comme un sage.

 

 

 

 

Artur Lundkvist

Traduit du suédois par Jean-Clarence Lambert

Feu contre Feu

La Différence

 

 

 

                                 

 

  

 

Cypressen :

tiggarmunk svept i sin mörka mantel

utan en springa för ögonen,

vandrar tillsammans med andra uppför sluttningar

men är ändå alltid ensam, talar med ingen,

är utan släktliv och familj,

aldrig sedd i sin barndom,

men har en själ att frälsa,

samlar svarta skuggor kring sig under klockklang,

har hårda frukter som bjällror fulla med rök,

toppen är känslig som svansen på ett djur,

växer ur sten, torrt träd,

besökt av ödlor, ett skydd för mycket små fåglar,

döljer under manteln sina benpipor och grova arbetsmuskler,

står på ålderdomen klädd i trasor av säckväv,

blir aldrig sedd naken förrän efter döden

likt vissa krigarfolk,

trä som bäst duger till vattenok eller tistelstång,

brinner motvilligt men länge.

 

 

Poppeln :

trivs med syskon,

förlorar ensam sin karaktär, sin smidiga slankhet,

dansör som ingår i en balett,

aldrig riktigt stilla,

alltid några blad som leker med vinden,

en glittrande fontän,

ett träd med fiskar,

ett musikaliskt träd som följer osynliga stråkdrag,

viskar alltid om vatten, följer gärna floder,

förråder brunnar, vattenådror, också under gatans stenläggning,

uppfriskar fasaderna som vattenstänk mot sten,

en besökare och främling,

aldrig ett vardagsträd,

fäller sina blad som blodfläckade mynt, tribut till

den offrande hösten,

står risig kvast mot porslinsblått,

ännu i sin ödslighet sammanhållen av viljan till

personlighet,

slutten, slank,

ett utropstecken.

 

 

Eken :

mansträd, han,

grubblare, kämpe,

beredd att bli gubbe och enströring,

gudaträd och galgträd, älskat av korpar,

med löven midsommarsena, skurna i grönt läder,

aldrig grönskande nog att dölja sina knotiga lemmar,

träd med knytnävar, 

träd som kräver sin scen,

väljer landskapets utsiktspunkter, kullar, krön,

vägkors,

vill avteckna sig mot fri rymd, i samspel med moln

och solnedgångar,

stormbrottare med nötta armhålor,

stundom invalid, liksom återkommen från krig,

bestående stam som frestar till inskrifter,

rymmer ständigt något av likkista, en svartnad

rödaktig hålgång,

kämpar in i det sista med några få löv

och utgör ofälld efter döden en vacker ruin,

ärrig som visdomen.

SG